Lyckofant

Min bror ligger och sover på soffan. Jag önskar så innerligt att jag kunde isolera honom från den mörka värld han befinner sig i, men jag känner mig så hjälplös. Därför blev jag så lycklig så pass som om jag kunde känna mitt skal spricka upp utav solsken när han sa "att nu känns det bättre" och jag frågar gör det det? "jo nu när jag har fått prata med dig". Jag brukar inte kunna få ut sådan lycka av några få ord som just dem från idag.

Jag kan med säkerhet veta att det är ren kärlek jag känner till honom då jag inte känner minsta uns av behov att bevisa något för honom, jag bara trivs rent ut av att få vara med honom.

Herregud så skrattretande. Jag läste nyss sista raderna av Dissolve och ser något jag på något underligt, märkligt sätt lyckats undgå att inse innebörden med. Dessa sju rader  stämmer nämnligen så oerhört bra (nästan läskigt) överrens med allt vad jag på sista tiden insett alltmer och börjat förlita mig på. Och så kommer John sjungande och bokstaverar och sammanfattar allt det jag tror på. Hur har jag kunnat gå förbi dessa ord under så lång tid? Ännu ett beivs på att allt börjar inom mig, allt blir verkligt först jag ser det med allt vad hela min förmåga och kapacitet innebär.  

I'm in the breeze
Believe me
Nothing is seen really
All's in the mind
See me
I am a lie
Really

Jag försöker skriv apå min revisionismuppgift men automatiskt blickar jag bort mot min bokhylla. Där står min fotolåda, öppnad och frestar mig att dyka in i minnen... DCEP har slutat spelas och kontrollen ligger här bredvid mig och skriker för att jag ännu en gång ska trycka på playknappen. Men jag msåte tygla mig för jag har verkligen inte tid. Min dagbok står öppen och en tom sida väntar på ord från mig via den blåa bläckpennan som också ligger däri. Ovanpå ligger texthäftet från DCEP vars ord väntar på att bli lästa. Det mest frustrerande är att jag är medveten om hur många sanningar som ligger bakom alla dessa källor... men jag tillåts inte att undersöka och ge min tid åt dem. För för nuvarande måste jag ägna min tid och tanke åt historia, samhälle främst. Jag finner det symboliskt hur min kalender med alla måsten har dränkts av min dagbok, texthäften och foton och hamnat aalla längst under, utom mitt synfält. Hela mitt skrivbord är en enda metafor.. här är en bild tagen för 15 min sedan...

All the days that slipped away are repeating.

jag finner någon sorts sanning i de orden,

Så bara låt mig vara... eller?

Jag vet inte hur jag skulle ha klarat mig utan mina tre nästkommande lediga dagar, jag förstår inte hur jag annars klarat mig i skolmiljön, för att just nu känns den alltför påfrestande... på något vis. Jag har på sätt och vis isolerat mig de senaste dagarna, jag tror det var dags för det. Jag insåg det då jag märkte av att jag inte klarade av eller ens stod ut med annars bara ytligt irriterande ting... Jag har tytt mig på ett ytligt plan,vilket jag märkt varit och är välbehövligt. Jag har kunnat vistas i miljöer där jag enbart nått den ytliga kommunikationen som förvisso lämnar lika djupt avtryck i mig som den djupa, denna interaktion med människor kan jag avläsa min person i likväl som i samtalet med mig själv... i vilket fall... jag har använt en samtalston som snarare antytt på min distanseering från den värld jag annars är aktiv i, den gemensamma värld jag lever i i flesta stunder. Det är som om jag farit iväg någon annan stans, för jag känner inte riktigt att jag kan interagera på samma sätt som jag kan i vanliga fall. Ibland skapar jag syndabockar men jag inser snart att det inte har något alls med dem att göra, utan bara med mig. Sen är det förvisso jag själv som satt mig i den specifika situationen och det är vid dessa perioder som jag inser vad det är som kan vara nödvändigt att ändra på.
Hur vill jag ha det? Hur vill jag att andra ska se mig? Hur vill jag se på andra? Det är i detta tillstånd som jag förstår, då jag inte lever så tätt inpå mig själv och mitt gemensamma liv med andra, då jag befinner mig någonannan stans. Jag tror det kallas objektivitet.

Jag frågar mig om jag vill bli lämnad i fred eller om jag bara vill testa min omgivning?

avslutningsvis kommer jag och tänka på vad jag hörde från John Frusciante häromdagen angående vad hans mål i livet är:
- Just keep changing all the time and ehm... keep trying to constantly redefine myself.

Kom nyss underfund med att Amaj är ett väldigt, väldigt vackert ackord.
Samt att The first season är en väldigt bestående låt i mitt liv.

När världen vaknar till liv igen, då våren kommer, känns skivan Empyrean som den enda rätta musiken. Det var under perioden som jag först lyssnade på den skivan som jag vaknade till liv efter en lång kall vinter. Solen började värma och all is smälte, precis som det gör på våren. När jag gick hem idag kände jag att våren var på väg. bild tagen under våren 09.

"I've seen people having a sort of spiritual life be really beneficial to them as creative people.
Because when you separate yourself from the 3 dimensional world then you realize there is other plains of existence and that there is that the heavens are as much of a part of this dimension as the ground is then you can start to sort of recreate the sky and the clouds and stuff with your music and you can start really just have being a better mirror of nature in your music."

Jag blir mållös då jag läser om intervjuer och liknande och inser hur orden har formats till något nytt när de når mig för andra, trejde eller fjärde gången.

Min värld omvandlas konstant och min tillvaro blir alltmer magisk för varje dag som går.

Jag kom alldeles nyss att tänka på Nakata, en karaktär ur Kafka on the shore som jag läste ut häromdagen. När jag kommit så långt i min tankebana att jag insåg att Nakata inte längre existerar i och med att boken nått sitt slut uppdagades en föga sorgsenhet inom mig. Jag saknar säkerheten om att när jag behagar kunna läsa om hans tid ochintresseväckande tankar han tänkte samt livssynen han representerade genom hans handlingar, men nu när varje sida är läst, när Nakata är utom tid och rum då bokens alla delar redan lagrats i mitt minne så har han dött. Detta är en så sorgsen insikt... det bästa sättet att komma över denna känsla är att introducera sig för en ny karaktär, men jag vet att jag kommer jämföra denne med Nakata... Nej, det jag kommer fortsätta att göra är att låta honom leva genom att fundera över hans person och dra paralleller till mig själv... genom att föra in honom i mitt projektarbete. Plötsligt är han inte död längre utan han fortsätter leva i mina ord, mina tankar och spekulationer för vilken inverkan han gjorde på mig och karaktärerna i hans omgivning.
Kort sammanfattat representerar han det undermedvetna...

Komplex är ett väldigt komplext ord... kom jag underfund med nu under skrivandet av en historieuppgift.

Det är som om något etsat sig fast i hans lockar, hans kroppsspråk- och hållning, hans röst. Detta något som i själva verket bara är en påminnelse om alla de stunder jag upplevt verklig glädje och fascination. Att hans fysiska form är utav en människas är orelevant fakta i detta anseende.. utan mest bara en erkänd form i den yttre världen, en påminnelse om alla de upptäcker som följt med. Detta som i sin tur leder till att allt han yttrar/sjunger sänds rakt in till den parten av min hjärna som har den mest centrerade rollen i mitt liv, som berör mig som allra mest.

Allt det "han" egentligen är är bara föreställningar och inbillningar jag absorberat, som hans musik och presentation i media lämnat avttyck av, allt kommer egentligen bara inifrån mig. Han är ett kompakt koncentrat av alla de känslor och upptäckter som följt med i och med lyssnandet av honom, allt kommer inifrån mig och på så vis är det en del av mig och lika verklig som alla tycker faktumet att han är en människa... Bilder, musik och videor innehållande honom ligger mig därför väldigt kärt då det frambringar så varma känslor inom mig.

Sen att denna människas verk har en tendens att ens till en början kunna locka fram så otaliga känslor är en annan sak, som jag också finner minst likafascinerande. Han definierar begreppet vacker för mig...

Idoler/förebilder tenderar att få oss att skapa en ultimat människa, någon att eftersträva att vara. Och just att det finns en chans att denna föreställda människa existrerar införlivar hopp. Jag finner detta faktum som ett bevis på att vår möjlighet till dagdrömmande har en otrolig makt över vår tillvaro. Vi gör världen till vad vi tänker den att den är. Vi skapar våra egna ledtrådar, hinder och mål, däribland genom drömmar men också genom att följa en annan männsikas utveckling och tänkbara tankebanor, så som vi följer våra förebilder genom att betrakta dem med distansering i media. Vi föreställer oss ett liv bortom vår tillvaro.
Ett bevis på att det inte alltid är bäst att få den gemensamma sanningen serverad i alla lägen, utan tro på sin egen uppfattning och känsla.

Igår var solen vackrare än vad den varit på länge, även månen. De liksom lyste på ett alldeles drömmande vis, min blick drogs ständigt till den brandgula solen och månen... De hade en så självklar och skarp form, jag fick intrycket av att de lyste mer målmedvetet än vanligt, vilken var en känsla som smittade av sig.