Lyckofant

Det ska nu bli så skönt att få lägga sig ned och reflektera, få ordning på tankar i form av dagboksskrivande. När detta är utfört är mitt huvud rensat och jag kan koncentrera mig på nästa fundering med full uppmärksamhet. jag ska sträcka ut varje muskel och borsta mitt hår. Ta en närmare titt på mina händer och titta en sista gång på mitt ansiktsuttryck innan jag lämnar denna vakna värld. Det är alltid ett äventyr att få upptäcka vad mina oberoende tankar ägnas åt i min sömn.
Jag säger God natt...med andra ord.

Jag börjar komma överrens med mig själv.

Förhör,
hör dig för.

Någon som hör sig för, hör före summering och slutsats.

polisförhör, läxförhör... Laddningen pendlar från hög spänning till vanlig...

Alldeles fast i en tanke,
fast på ett bra sätt, på ett givande sätt.
Det känns skamligt att behöva tvinga sig själv att påbörja annat,
bara på grund av tidspress och krav,
krav som egentligen inte tillhör mig,
krav som inte har sina alla rötter i mig,
utan rötter som har nått fram och gripit tag om mig,
tvingar mig att stiga ur min egen famn,
men jag håller kvar vid mig trots det,
det är så varm och skönt och tryggt.
Om det ändå inte vore för de där förbannade rötterna.

Tystnaden har lagt sig här i mitt rum igen, men denna helg känner jag att jag ändå stannat inomhus, väggar tätt omkring mig. Lampan har varit tänd och lyst på ett mjukt vis och taket har känts högt. Egentligen har jag stannat här i mitt rum hela helgen men inte först nu stämmer varje detalj in och mina ögon får betrakta  det som jag faktiskt omges av.

jag har drömt mycket, jobbigt är det då jag inte kan minnas händelserna. bara ibland då jag blundar eller försvinner ur mitt medvetande kan jag minnas men så fort jag vet att jag i stunden minns försvinner det lika snabbt. Det är så med drömmar, de tillhör inte det vanliga, de placeras inte i fack där jag kan komma åt de när jag behagar, utan de finns där när jag är tillgänglig, när jag är redo. jag inväntar stunden....

När ska jag sluta nedvärdera mig själv?

I denna eftermiddagens tystnad öppnar sig en helt ny värld för mig. Stundvis lockas jag av att sätta på musik, men avråder mig själv då jag påminns om att det skulle leda in på på andra spår, bort från det nya oupptäckta spåret jag går längst med nu. Det är en värld jag länge beundrat på distans, som jag velat närma mig så länge jag kunnat minnas. Allting uppstod i tystnades centrum.

Det är när jag använder enkal ord som jag lever på ytan av mig själv, när jag använder ord som djupare förklarar vad som rör sig därinne lever jag fördjupad i mig själv. Det är som när jag är fördjupad i mig själv som jag kan bortse från omvärldens intryck, min värld blir så väldig tpersonlig och intern och jag har märkt att det är då jag mår som allra bäst. Hur jag får mig att hamna i detta tillstånd beror på vad jag lägger ned min tid på, var min energi läggs. Därför är det intressant att läsa igenom min blogg, för mig, då jag med hjälp av hur mycket jag försökt förklara och redogöra saker och ting som jag kan avläsa hur och var jag befann mig under den perioden. Detta betyder nödvändigtvis inte att jag mår som bäst i ett fördjupat tillstånd med bättre ordval. I somras levde jag på ytan; jag skrev knappt ett ord i min blogg, ändå så trivdes jag utomordentligt att leva på ytan. Det var nästan som en ny upplevelse, något som jag inte riktigt prövat på. Jag lyssnade på glad och någorlunda enkel musik; det var det som gjorde mig lycklig då. Men i mina vanliga tillstånd så är jag som mest lycklig då jag är fördjupad i mig själv, då jag lever i min egna lilla bubbla. Det handlar väl egenligen bara vad jag är mottaglig för och hur jag kan hantera de yttre intrycken... ibland går det ibland inte...

Jag har inte uttalat ett enda ord sen jag kom hem, det brukar vara så då jag nuförtiden oftast är ensam hemma. För en stund då jag tittar runt i mitt rum och känner att tystnaden äger en egenskap den aldrig tidigare gjort så låtsas jag som om jag intee finns. Denna obekanta känsla som tysnaden födde inspirerar mig till att inte finnas, eller snarare att bortse från mig själv. Snart frågar jag mig vad detta med existera egentligen innebär?

Jag ändrade min vägg för ett antal dagar sedan, de händer rätt så ofta. Idag är den luftig, vit, välkomnar färg från mig. Väggen ger min fantasi en möjlighet att skapa färger, för jag har märkt att det är en tendens min person har; att införa färger om jag tycker att det saknas. Det känns skönt att kunna acceptera en nästintill tom vägg, eller ja, i jämförelse med hur den sett ut förut. Det är som om jag ständigt funnit ett behov av att fylla alla tomrom på mina väggar. En gång gick jag så långt att jag täckte alla synbara tomma ytor med fotografier från min barndom. Jag kände att så fort jag klev in i ett rum blev jag någon, jag omgavs av minnen och ständiga påminnelser om att jag fanns och hade funnits ett tag. Det som fascinerade mig som allra mest var att det fanns fotografier som jag inte kan minnas, minnen som inte är medvetet anknutna till det Jag jag representerar idag.

I vilket fall som helst så har jag lämnat det behovet bakom mig, att fylla varje tomrom. Idag är alla dessa tomtum en möjlighet för mig. Jag känner mig rofylld med vetskapen att jag kan skapa något i mellanrummen, i tystnaden, jag kan läsa något i mellanslagen, blanksteget; de är likt min frizon då jag inte påminns om att jag finns; det är min frizon då jag inte triggas till att tänka en tänka mer än tankar som kommer långt inifrån vilka bara är präglade av minnen jag glömt. Det ligger ett alkldeles särskilt lugn inom mig just i detta Nu och det bästa av allt är att jag int ekan sätta fingret på varför just Nu. Detta Nu är ine präglat av fotografier, toner eller intryck att definiera. Det är Nu som min fantasi kan äga rum, leva ut och ta kontrollen över mina känslor. Jag tänker avsluta med ett citat jag hittat:

Listen to the silence
Out there is moving
but I'm still in here

Inspirerad över en timme. Det är fascinerande hur fort det kan gå från att befinna sig i ett tillstånd till ett annat. Det kan ha att göra med stämningen i mitt rum, den nya ljussättningen och nya musiken, men det kan också ha att göra med vad den timmen varit en följd av. Kanske en blandning av alltsammans. Jag upptäcker att när jag kommer till insikt hur inskränkt jag är i mitt eget tankenät så tröttnar jag på alla de tankar jag tänker, hur jag resonerar och hur jag suger åt mig vissa fakta... Det är därför det är så befriande att få nya friska fläktar i sitt liv, nya saker att fördjupa sig i och upptäcka och plötsligt så har jag breddat mitt nät, nya upptäckter och tankar har fastnat i nätet och återkommer i framtida situationer.

Det är så frustrerande med förävntningar... Jag somnade med en känsla av att jag kommer att klara av detta, leva upp till mina förväntningar. Denna förväntning omfattar förhoppningen att kunan förmedla min uppfattning och känsla av Kalle och Chokladfabriken genom en recension. Det är svårt. Det är svårt att välja rätt ord som ska hitta rätt spår i varje människa och som genom detta förstår vad jag vill säga, jag vill hitta den där platsen men ord känns så otillräckliga. Jag har under en längre tid nu skyllt på ord och deras otillräcklighet, men det slog mig att denna frustration uppdagas i min egen otillräcklighet. Igårnatt kändes det ändå som om jag kom någonvart. jag vet vad jag vill säga men jag vet inte hur, det är det som är kruxet. Processen är spännande och givande trots frustrationen. Nu ska jag återgå till mitt  arbete, till mysteriet... min kamp med formuleringar.

Jag har drömt en riktigt häftig och tilltalande dröm, vilken jag snart ska skriva ned i min drömbok.
jag har precis sett på Kalle och chokladfabriken, jag fick tårar i ögonen mer än en gång, av olika anledningar.
Film ligger mig så kärt, minst sagt. Jag känner mig alldeles lycklig.
Igår klistrade jag in foton i min fotobok och kommer underufnd med vad dne egentligen betyder för mig. Jag satte ord på det för första gången, det kändes å självklart och fantastiskt.
Magiskt.
Det är mycket som är magiskt, i mina ögon.

Fairy tales are more than true;
not because they tell us dragons exist,
but because they tell us dragons can be beaten.

Citatet fann jag på första sidan av boken Coraline.

Så fruktansvärt sugen jag blev på bullar helt plötsligt, hembakta.